Hellu babes!
Allting såg jättefint ut med Nuggets 💕 Dom växer jättebra och får alltid massa komplimanger av barnmorskorna.
Vår ordinarie barnmorska är på semester just nu, men hon som blivit tilldelad oss är super hon med 😊
Däremot så tog hon inget blodprov på mig när vi var där och hon mätte heller inte magen, men det kanske man inte gör från den här veckan (v.28) - vad vet jag? Det va rätt skönt att slippa sticket i fingret den här gången iallafall (!)
Nuggets ligger på sina platser lite omlott varandra, ungefär som på bilden nedan, men "Busen" till höger ligger längre ut mot magen och lite upp mot naveln - och "Lillen" ligger mer inåt i kroppen på den vänstra sida. Men dom känns ganska duktigt när dom sparkar ändå - speciellt nu när dom ska växa upp sig till ca kilot vardera (!!). Jag börjar känna att jag blir rätt tung nu, det känns i magen.
Jag är fortfarande helt i chock över att vi väntar 2 små mirakel. Ingen av oss har som sagt det i släkten, oavsett ålder någon kvinna på någon sida fått barn. Men vi tror båda på att "everything happens for a reason" och jag tror verkligen på att allt vi båda gått igenom var för just detta. Det var meningen att det skulle bli vi två, och att vår familj skulle starta på det här viset.
Jag är så fruktansvärt ödmjuk inför livet och så sjukt tacksam för att våra tvillingar är dom tvillingarna som -statistikt sett- är dom med bäst överlevnadschanser, dom är nämligen tvåäggstvilingar med varsin fostersäck och moderkaka. Dikuriotiska, diamniotiska.. Fyfan så lycklig jag är!!
Men jag är samtidigt lite ledsen inom mig för jag vill inte att det här ska vara över. Haha, det låter så fel, men jag vill typ aldrig sluta vara gravid - den här känslan som jag upplever under den här resan är så fantastisk så jag känner typ en sorg inför att föda. Det måste ju vara för att jag fortfarande inte kan föreställa mig att vi kommer få 2 små barn att få hålla om på riktigt. Att dom små sparkarna och den här magiska närheten jag upplever nu själva kommer att krama om mig och Sam en vacker dag.
Asså missförstå mig rätt, det är klart att jag vill föda och få träffa våra Nuggets, jag lever inte fullt i förnekelse - men det är svårt att förklara, jag kommer nog sakna att få dom här stunderna som bara vi tre kan uppleva just nu. Sen finns det ju stunder som jag ABSOLUT inte kommer sakna, som dom gångerna jag helt plötsligt känner mig yr och illamående och måste spy från ingenstans, eller när jag inte kan gå ordentligt för ichias-nerven kläms eller dom gångerna när jag får foglossning. Nä, det finns ju en baksida av den här rosa preggo-bubblan oclså. Men så är det ju med allt i livet och dom bra dagarna väger faktiskt upp det hela ändå, jag har turen att ha min prins vid min sid hela vägen - och jag vet att inte alla kvinnor har den turen i livet. Jag är så tacksam för honom.
Nu räknar vi bara ner dagarna tills 7/7 !! Då har vi både ultraljud på MamaMia i Kista och sen ny kontroll hos MVC i Väsby 💕 Men tiden går sååå lååångsaaamt! Det känns nog extra segt eftersom den veckan är sista veckan innan semestern 🙈